Fredag.
Rolig fredag. Börjar sakta inser att jag är utesluten och ersatt. Av allt och alla. Jag vet att mina matrutiner har ett stort finger i spelet. Antingen håller jag mig på hemma plan för att slippa äta - eller för att äta (h-e-t-s-a).
Men det gör ont. Det svider att se sina gamla kompisgäng har nya vänner som det hänger med. Nya, roligare och snyggare tjejer att umgås med. Kanske lättare också, det har nog en stor betydelse också. Brukar kolla mig i speglen och får ångest. Det är hopplöst. Mitt ansikte går inte att göra något åt, det är som det är. Det kommer aldrig att bli snyggt, hur mycket åtgärder man än vidtar. Jag gråter och jag har ångest för mitt utseende och för att det är omöjligt. Precis som när någon dött - man kan inte riktigt inse att personen är borta föralltid. När man väl inse det blir sorgen starkare, men man tror fortfarande att det ska finnas något sett att få tillbaka personen. Precis så känner jag för mitt ansikte och kropp.
Men min kropp. Den kan aldrig blir vacker eller snygg - men den kan bli okej. Men jag MÅSTE sluta äta då. För att rädda något på mig. Väldigt ofta har jag självmordstankar för mitt utseende, för det monstret jag ser i speglen. Jag vill dö/avsluta min tid/försvinna, för jag vet att ingen vill ha mig. Ingen vill har ett äckligt monster. Det gör så himla ont att veta det. Men jag är alldeles för feg och patetisk för att ta steget, och har en alldeles för dålig självkaraktär för att kunna sluta äta. Jag lever i en ond cirkel. Usch...
Men det gör ont. Det svider att se sina gamla kompisgäng har nya vänner som det hänger med. Nya, roligare och snyggare tjejer att umgås med. Kanske lättare också, det har nog en stor betydelse också. Brukar kolla mig i speglen och får ångest. Det är hopplöst. Mitt ansikte går inte att göra något åt, det är som det är. Det kommer aldrig att bli snyggt, hur mycket åtgärder man än vidtar. Jag gråter och jag har ångest för mitt utseende och för att det är omöjligt. Precis som när någon dött - man kan inte riktigt inse att personen är borta föralltid. När man väl inse det blir sorgen starkare, men man tror fortfarande att det ska finnas något sett att få tillbaka personen. Precis så känner jag för mitt ansikte och kropp.
Men min kropp. Den kan aldrig blir vacker eller snygg - men den kan bli okej. Men jag MÅSTE sluta äta då. För att rädda något på mig. Väldigt ofta har jag självmordstankar för mitt utseende, för det monstret jag ser i speglen. Jag vill dö/avsluta min tid/försvinna, för jag vet att ingen vill ha mig. Ingen vill har ett äckligt monster. Det gör så himla ont att veta det. Men jag är alldeles för feg och patetisk för att ta steget, och har en alldeles för dålig självkaraktär för att kunna sluta äta. Jag lever i en ond cirkel. Usch...
Kommentarer
Trackback
